Ny dramaserie med märkligt fokus på grannskapet, kopplat till huvudpersonens kärleksliv.
Lena Philipsson borde dock ha fått en huvudroll för länge sedan!
Viaplays nya dramaserie På gatan där jag bor är tyvärr varken spännande eller intressant, utan allmänt märklig. Jag säger tyvärr eftersom det är Lena Philipssons huvudrollsdebut i denna serie – som singel och tonårsmamman Nina, och Ph gör det riktigt bra! Faktum är att hon gör det så bra att serien hade fallit platt utan hennes skådespelarinsats. För serien saknar totalt spänning – den dramaturgiska kurvan är så mycket mellanmjölk att intresset för serien försvinner.
Utöver det så är både handling och dialog något märklig. Vart finns dessa grannskap i Sverige egentligen? Vardagen känns snarare brittisk än svensk, vilket man hade kunnat köpa om manuset var inköpt men när så inte är fallet blir det något märkligt med detta sektliknande grannskapsområde.
Visst är det kul att se Claudia Galli Concha i en roll igen och man imponeras av Lena Phs skådespelarinsats som får en att tro att hon inte gjort annat än att skådespela – men det räcker inte.
Sektliknande grannskap i mellanmjölksanda utan spänning
Att åskåda andra människors vardag verkar vara nutidens åskådares allra största passion och intresse. Men det räcker inte att endast visa upp vardag, utan den behöver även innehålla lite sött och salt och utöver det så måste det antingen vara intriger eller spänning – eller skildra en vardag och tillvaro man kan sukta efter.
Seriens sex – ändå väldigt korta avsnitt, känns för långa.
Jag ger På gatan där jag bor
På gatan där jag bor har premiär den 17 november, på Viaplay och TV3.
Cassandra Solback
tidningenrosten.se 