Sverige blev världsledande välfärdsstat med uppmärksamhet över hela världen. Svensk utveckling var spikrak och skapade ett enormt välfärdslyft. Allt var förstås inte bra, men i jämförelse ofta bäst i världen.
Vi tog oss bort ifrån det fattiga utvandrarland till välfärdsstat med betydande anseende. Vi kunde stolta möta varandra och världen då jämlikheten skapade en trygghet och en säkerhet. Våra barn samlades i klassrum där barn ifrån olika klasser möttes och fick insikt om varandra och det minskade den sociala stressen. Löneskillnaderna minskade och den ekonomiska omfördelningen via skatt var hög. Sverige blev ett mer jämlikt land där vård, skola och omsorg ordnades av samhället och skulle komma alla till del efter behov.
Ekonomin växte med möjligheter till semester och flärd. Fler fick möjlighet till högre studier, det individuella får mer plats och större politisk betydelse.
Tittar vi tillbaka på de senaste 30 åren så har det skett en enorm omsvängning och ojämlikheten är idag mycket stor
Valfrihet, sänk skatten så det blir mer att leva för, fri företagsamhet, frihet, kraven ökade och självfallet så användes detta politiskt och väljarkåren blir alltmer höger. Skatten har sänkts kraftigt och det är de med de högsta inkomsterna som får den största sänkningen. Till detta kan läggas att inkomstökningen för den gruppen varit så mycket större. En grupp som har merparten av de privata kapitalinkomsterna och som kan maxa skatterabatten med RUT och ROT.
I den andra ändan av samhället så finns grupper där livet gått hårt fram med sänkta ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet. Ärligt, vi friskskriver dödligt sjuka för att det ska komma bort ifrån det påstådda utanförskapet sjukskrivning ger. Trots att vi har den högsta sysselsättningsgraden i världen så måste vi nu straffa dem som blir arbetslösa med fattigdom.
Ojämlikhet skapar så mycket elände och hopplöshet i ett samhälle
Forskningen kring jämlikhetens påverkan är tydlig och Sverige har i omgångar varnats ifrån en rad håll att den ökande ojämlikheten skapar betydande samhällsproblem. Samhällets ekonomi utvecklas sämre, brottsligheten ökar, skolresultat försämras, hälsoproblem, politisk oro med mera. Vi kan med säkerhet säga att jämlika samhällen är och utvecklas bättre. Ändå driver högern på för mer av orättvisor och klass. Vad är lockelsen och var finner de sin inspiration då det inte finns några goda exempel på att ojämlikhet skapat goda samhällen?
Vi borde förstås arbetat mer med att sprida kunskaper om hur förödande ojämlikhet är och hur mycket vi har att vinna på rättvisa. Regeringen har 2018 tillsatt en jämlikhetskommission som leds av Per Molander. Per M är författare till ”Ojämlikhetens anatomi” och skrev i augusti en artikel i DN med förödande kritik mot en politik som driver ojämlikhet.
LO har under 2010-talet gjort en omfattande belysning av den ekonomiska ojämlikheten
Själv är jag förtjust i Richard Wilkinson och Kate Picketts arbete och böckerna ”Jämlikhetsanden” och ”Den inre ojämlikheten”. Jämlikhetsanden gjorde LO Stockholm en kortversion av – ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i” som blev spridd över hela landet, men även till viss del i Norge. Men det räckte inte för att bromsa utvecklingen. I takt med de ökande orättvisorna så växer arrogansen för dem som lyckats och hopplösheten hos dem som ”kläms åt”. I ”Den inre ojämlikheten” så beskrivs det hur illa orättvisor gör oss. De skapar så mycket elände och det drabbar alla, ja även dem som har det allra bäst. Men värst drabbar det alla de som hamnar efter, som klassas som bidragstagare för att de tvingas nyttja sin sjuk – eller arbetslöshetsförsäkring. Det är så stora grupper som påverkas av osäkra anställningar, utsatthet och underordning att det är ett gigantiskt samhällsproblem. Människor som är mest utsatta för underordning blir inte bara sjuka, de lever avsevärt kortare och sämre liv. I takt med utsatthet så växer hopplösheten där många inte orkar ta ansvar och i stället vänder sig mot samhället och söker syndabockar för sin utsatthet. Ja, vi ser det i näthat, partisympatier och i samhällsutvecklingen.
Varför vill vi inte se orsakssambanden? Varför inte en ärligare debatt om vetenskap och fakta? Varför arbetar vi inte ännu hårdare med folkbildning och agitation för ett anständigt samhälle, allas lika värde – vi har ju rätt!
K-G Wanngård
Rösten 