Skulle det inte vare en himmelsk lycka om klimatforskarna skojat med oss alla och världen mår toppen? Djuren mår bra och blir fler, översvämningarna inte är verkliga, precis som uttorkade vattendrag och alla skogsbränder.
Är det gnäll och är jag sur? Det vore helt underbart om det var så och att socialdemokratin inte hade under 24 procent i väljarstöd och en fallande trend. Så underbart det vore att kunna vrida alla klockor tillbaka till en tid då vi hade världens möjlighet.
Vilken börda skulle vi inte slippa om jämlikhetsidealen var på topp och vi kände en stark solidaritet med varandra. Om samhället var lika för alla och vården, skolan och omsorgen fanns för alla utifrån behov och samhällsnytta. Där sjuka inte friskskrevs och förnedrades eller där arbetslösa fick den ersättning de betalt sin premie för.
Vad skulle jag inte ge för att vi behandlade varandra med respekt och inte såg andra människor som våra tjänare som för billig peng kör hem vår mat, städar eller tvättar våra skjortor?
Ledsen, men jag ser inget av detta och det må grumla mitt sinne.
Klimatkrisen är akut och i det närmaste olöslig
Världens ledare måste enas i frågor som inte gagnar enskilda personer eller viktiga väljargrupper. Utsikter att lyckas är kanske bättre än noll, men inte så värst mycket mer.
Den politiska medvetenheten är så ofta i nivå med utsikterna att lösa klimatkrisen. Folk tycks tro att politiken är ett smörgåsbord av möjligheter som hela tiden fylls på. Högerns massiva investering över tanken är lyckosam där hårdhet och egoism växer. Det manliga uppmuntras och växer i takt med otrygghet. Viss vore jag glad att vakna upp och se att det var en ond dröm. Där verkligheten istället var att bygga vidare på den framgångssaga Sverige var när vi lyssnade till kvinnors rättmätiga längtan och ett samhälle med ansvar och respekt.
Nog skulle jag bli mindre sur om vi såg skatt som en befrielse och inte som ett straff. Om vi kunde se effekterna av historiens klassamhällen och allt elände ojämlikhet skapar i världen. Visst skulle hålet i brösten bli mindre om vi slutade underordna människor, tilliten växte och det var mer jämlika förutsättningar i det liv vi har.
Men jag ser inte det, jag ser ingen ökad rättvisa, respekt och gemensamt ansvar – tvärtom.
Ökad otrygghet och individualism är det som styr!
Jag ser privata sjukförsäkringar, försämrade socialförsäkringar, sänkta skatter, gräddfiler och klass. Jag ser så mycket av den skit jag trott vi förpassat till historiens sophög. Jag ser försämrade möjligheter för arbetarklassen och då främst kvinnorna. Jag ser försämrad LAS, minskande löneandel och förnedring. Jag ser gig, delade turer, upphandlade jobb, sålda jobb, nedlagda jobb, deltider. Jag ser människor som sliter för att få vardagen att gå ihop, hur de belånat sig för att få bostad och hur ångesten växer. Jag ser en växande underordning.
Jag skulle glädjas om alla hårt drabbade kamrater samlade sig till motstånd mot kapitalismens rovdrift och för respekt och rättvisa. I stället för att som nu ge upp och vända sin frustration mot invandrare och samhället. Yepp, det skulle vara något då det är den väg vi rimligen måste gå.
Men utan ledning, utan tydlighet och upplysning så kommer det knappast att lyckas. Kapitalismen investerar inte miljarder i att äga tanken och sätta den politiska dagordningen bara så där på kul och lite random. De gör det för att kunna styra avvecklingen och vinstmaximera.
Okej, jag är en smula bitter. Men säg till vad jag missat.
K-G Wanngård
Rösten 