Att se utvägar som logiska som innebär att klamra sig fast utanpå ett flygplan eller att lämna över sitt barn till en folkmassas händer så att hen hamnar på en annan plats i världen. Det säger att vad som helst är bättre än att stanna kvar i Afghanistan – både brutal död och omänsklig smärta!
Jag tror inte att vi förstår – jag tror inte att vi kan förstå. Jag har i alla fall oerhört svårt att ta in att de bilder och klipp med texten ”Varning för känsligt innehåll” på riktigt är människor som klamrat sig fast på utsidan av flygplan för att sedan falla ned som flugor på marken. Det är på riktigt och det är sjukt! Jag menar, finns det ens en chans att överleva en sådan färd? Troligtvis inte – antingen så ramlar du av eller så fryser du ihjäl. Men oavsett vilket så tycker afghanerna att det är bättre än att stanna kvar i sitt land. Det säger en hel del.
Samtidigt så delas klipp och bilder till omvärlden på föräldrar som får hjälp av andra vuxna att skicka sina barn ovanför folkmassans huvuden, fram till militären för att i alla fall de skall få ett bra liv. Föräldrarna har ingen aning om vart barnen kommer att hamna eller om de ens kommer att komma fram. De kanske aldrig mer kommer att ses igen. Men de räcker över sina barn till medmänniskorna i folkmassan, som inte ifrågasätter – alla är ense om att skicka iväg barnen är det bästa. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan.
De säger att det inte skall bli lika illa den här gången – men vart är kvinnorna?
På talibanernas pressträff sades det att det inte skulle bli lika hemskt för kvinnor den här gången som det blivit tidigare gånger talibanerna tagit över landet. Världen imponerades över att de höll pressträff, men det egentligen viktiga fokuset är – vart var de kvinnliga journalisterna?
Sist talibanerna styrde Afghanistan fick kvinnor och flickor inte utbilda sig – försökte dem att göra det ändå, kunde de bli misshandlade. De fick inte arbeta utanför hemmet eller göra sin röst hörd i offentligheten. Om en kvinna skulle gå utanför dörren krävdes sällskap av en manlig släkting och hon var tvungen att bära burka. Att som kvinna vara i behov av vård eller föda barn var både problematiskt och farligt, då kvinnor inte fick ta hjälp av manliga vårdgivare – samtidigt som kvinnor förbjöds att arbeta inom vården. Att ha upplevt detta går inte att föreställa sig. Tanken på att detta skulle kunna bli ens egen vardag, skapar panik inombords. Jag förstår att man försöker fly.
Kvinnor protesterar på Kabuls gator!
Vi i övriga världen har ingen rätt att kräva någonting av afghanerna – vi kan inte föreställa oss, vi lever inte i det – vi kan blunda och stänga av, vi har både val och möjligheter – vi kan inte förstå. Men att se ett gäng afghanska kvinnor, öppet protestera på Kabuls gator för kvinnors rättigheter – det väcker en enorm rädsla inombords. Hur vågar dem? Men om man ger bort sitt barn och klamrar sig fast på utsidan av ett stigande flygplan så har nog hela skeppet sjunkit och vad som helst är bättre än att tyst drunkna. Jag kan inte föreställa mig det, men jag kan på något sätt se det logiska i det mest ologiska.
Allt detta händer och sker precis alldeles just nu och har pågått i hela nio dagar. Dagar som förmodligen känns som ett helt liv för afghanerna. För övriga världen är det numera en gammal nyhet och i lilla, trygga Sverige är just nu huvudfokuset huruvida viktigt eller oviktigt det är om vår nästa statsminister är en kvinna eller inte. För hur viktigt är egentligen kön? Det viktigaste är väl ändå kompetens? Men konstigt nog har kvinnlig kompetens alltid varit farlig – att vi nu vänt de afghanska kvinnorna och barnen ryggen bekräftar hur viktigt det är.
Cassandra Solback
Rösten 