Varje gång det närmar sig kongress kommer frågan om de högst uppsatta politikernas arvoden på tal – är det inte för höga och borde sänkas för att vara solidariska med rörelsen och dess grundvärderingar?
Men är ändå inte grundtanken att minska på klyftorna i samhället – att vi skall få det bättre? Hur kan man då, likt vilken annan arbetsgivare som helst, föreslå något så osolidariskt som lönedumpning?
Inom fackföreningsrörelsen pratar man om att alla skall ha en lön som man kan leva på, medans man inom politiken pratar om rätten till arbete och utbildning. Det är tydligt att arbetarrörelsen fått ett något annat fokus än under Fackets och Sossarnas storhetstid på 60–80-talet. Då var fokuset att minska klassklyftorna, att alla skulle få det lite bättre, högre löner, mer semester och en sund balans mellan arbete och fritid. Det skulle inte vara som vid 1900-talets början då ett butiksbiträde tillhörde en lägre klass i samhället och banktjänstemannen en högre.
Idag organiserar de fackliga centralorganisationerna såväl serveringspersonal som revisorer och yrkesgruppernas löner delar idag inte in dem i olika fack. De stora frågorna idag, mellan de olika yrkesgrupperna, är snarare rätten till heltid och trygga anställningar, vilket kan skilja sig rejält mellan olika branscher. Och när det kommer till arbetare inom ett LO-förbund och inom ett TCO-förbund så är en stor arbetsfråga idag fysiskt- kontra stillasittande arbete.
Det har alltså aldrig varit en fråga om att sänka lönen för en viss lönegrupp – varken då eller nu. Varför skulle man då helt plötsligt vara för lönedumpning när det kommer till riksdagsledamöter?
Minimilönen för en butiksmedarbetare idag är 149 kronor i timmen och arvodet för en riksdagsledamot är 208 kronor i timmen, vilket är en skillnad på 59 kronor i timmen.
Det går aldrig att jämföra yrkesgrupper och det är ju också därför vi har olika branscher och kollektivavtal. Men att ha ett fysiskt och stressigt arbete i en mataffär där man lyckats få till en heltidstjänst och då jobbar 4–6 dagar i veckan, så ligger månadslönen på 24 721 kronor, från 18 års ålder med tre års branschvana. Sedan tillkommer Ob-tillägg på kvällar, helger och röda dagar. Och med ett psykiskt och stressigt uppdrag (du har ju blivit vald till att få detta jobb, under en begränsad tid) som riksdagsledamot, vilket du är dygnet runt då du när som helst kan bli granskad, men i faktisk tid jobbar 5–7 dagar i veckan ligger arvodet på 69 900 kronor i månaden. Som heltidsanställd i butik jobbar du mellan 5–9 timmar per arbetspass och som riksdagsledamot mellan 8–12 timmar per arbetsdag.
Att jobba i butik är ett högt pris för kroppen och för familj och fritid. Att jobba som riksdagsledamot är ett högt pris för privatlivet, familj och fritid. Två tuffa arbeten för en timlön lägre än många yrkesgrupper och extremt låg jämfört med de i toppen av hierarkin inom Svenskt Näringsliv.
Många föreslår att arvodet för en riksdagsledamot skall vara mer likt vad ”vanligt folk” tjänar. Enligt LO´s lönerapport 2020 låg medellönen för anställda, inom LO-kollektivet på 27500–41300 kronor i månaden. Om en riksdagsledamots arvode skulle utgå ifrån det så skulle timlönen landa på 81,84–122 kronor i timmen. På vilket sätt skulle detta vara att modernisera och göra arvodet för en riksdagsledamot mer rimligt?
Ett bättre och rimligare tankesätt skulle väl ändå vara att fortsätta att fokusera på att minska klassklyftorna, höja lönerna, bättre arbetsmiljö och göra det svårare för dem som vill fiffla med avtalen och dumpa branscherna. Samt att låta de rikaste i samhället betala mer än vanligt folk som löntagare och folkvalda.
Cassandra Solback
Rösten 