Att äta jordgubbar utan dåligt samvete, som Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg skrev om i förra veckan, får ytterligare en innebörd men grundproblemet är egentligen detsamma! För lika lite som många idag bryr sig om kollektivavtal, lika lite politisk insikt har stora delar av Sveriges befolkning.
Frihet under ansvar har blivit valfrihet utan ansvar och att röra om i grytan verkar roligare än solidaritet och gemensam trygghet.
Varför skall man bry sig om hur mycket andra tjänar i timmen och varför skall man egentligen betala så mycket skatt? Att frågor som dessa får ta stor plats i både vardag och media, utan tydliga svar som känns i själen är egentligen inte så konstigt. Det handlar inte om att folk inte bryr sig, även fast man kanske kan tro det – det handlar om att det inte är intressant och förmedlas som något oviktigt. För vad säger det egentligen när fokuset ligger på skattebetald fika, man kallar Stefan för maktgalen pajas och riksdagen för sandlåda?
Jo att skatten går till andras lyx och att politik är onödigt trams! Då är det inte konstigt att borgerliga partier, som utåt låtsas ta ansvar, blir intressanta för svenska folket – även fast de består av en majoritet av löntagare och småföretagare och det är inte konstigt att främlingsfientliga politiker som pratar midsommar, nationalsång och ABBA:s sill blir något folk tror att de kan relatera till.
För när vi fokuserar på mat – något som vi i Sverige inte har någon brist på så blir något så svenskt som fika något som skär sig i öronen på folk och fokuset på att alla skall ha råd att ha mat på bordet hamnar i skymundan.
Anslagstavlan förmedlade samhällsinformation på ett pedagogiskt sätt till folket, men i en tid då public service ses som kommunist-propaganda måste allmänbildningen bestå av mer än att baka scones och koka snabbmakaroner!
För jag tror nämligen att den finns där – solidariteten och kärleken till andra människor, den har bara hamnat i skymundan, dold bakom medial pajkastning, fikabröd och svensk husmanskost! Vi har fått det så bra i detta land att många tror att den politiska debatten handlar om att få det sämre eller att förlora den svenska kulturen. På ett sätt stämmer det faktiskt – att få ett borgerligt styre skulle göra det sämre för alla de löntagare och småföretagare som inte är höginkomsttagare och hundra procent självförsörjande i alla lägen. Och den svenska kulturen har blivit att bry sig lite lagom mycket och tro att allt som skrivs och sägs är korrekt, samtidigt som ideologin i individen blivit lika sällsynt som den kristna tron. Men att tro att valet ens skulle handla om sill och nubbe på bordet eller inte är något skrämmande när den egentliga frågan handlar om att få vara eller att inte vara och rätten till att leva och lära.
Man kan inte annat än att konstatera att är det något dagens politiker måste bli bättre på så är det att influera, för det räcker inte bara med att agera. Då kommer vi att sitta här inom en snar framtid med fina ord ingen vare sig förstår sig på eller känner i själen, snabbmakaroner med ketchup och mellanmjölk och vi kommer att slåss om att få plocka jordgubbar för 44 kronor i timmen.
Cassandra Solback
Rösten 