Vad är ett generellt välfärdssamhälle?
Socialdemokraternas utspel om miljonärsskatt angrips nu hårt då finansministern säger att denna grupp har råd att bidra mer och behoven kommer att öka inom vård och omsorg.
Ifrån högerpartierna så viner hittepå, samhällsförakt och bristen på empati.
Begreppet välfärdssamhälle innebär att staten tar på sig ansvaret att bygga ett samhälle med olika trygghetssystem som gör att människor som är sjuka, arbetslösa eller gamla kan få stöd och hjälp av samhället. Ett välfärdssamhälle skapas med hjälp av gemensamma insatser från befolkningen. Välfärden finansieras till största del via skatter som betalar samhällets skolor, äldrevård, sjukhus och så vidare. Nu är det då inte så många länder som orkat genomföra ett sådant samhälle, men här i Norden valde länderna att göra så.
Socialdemokratin beskrivs som notoriska skattehöjare som inte unnar någon framgång!
Sverige beskrivs som ett land med världens högsta skatter och hur det äter engagemang och lust. Detta är ju så galet fel då skatt är priset vi betalar för ett anständigt samhälle. Jämlika samhällen är och utvecklas bättre – för alla!
Varför har vi inte mer debatt om alternativen, varför målar socialdemokratin inte de politiska alternativen?
Vi ska inte ha miljonärsskatt för att behoven i samhället ökar. Vi ska ha en bred skattebas där vi bär efter förmåga då det är anständigt och effektivt. De som har mest, bidrar mest. Ger vi upp solidariteten och går på svartmålningen om världens högsta skatter, väljare som tror att vi kan sänka skatter och behålla välfärdsstaten så har vi ingen generell välfärd. I stället får vi en modell som flertalet länder där de som har råd kan efterfråga medan övriga blir utan. Hur kan vi förfasas över hur det ser ut i världen och låta detta ske?
Var tydliga med att ska vi ha ett generellt välfärdssystem så måste vi ta in skatt!
Tar vi inte in skatt efter förmåga så byter vi samhällssystem. Det blir löjligt att införa jobbskatteavdrag, ta bort fastighets-, värn-, förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt samtidigt som vi betalar tvätt, städ och ombyggnad för dem som redan har mest och tro att det inte påverkar välfärdsstaten. Lägre skatter ger inte ökade intäkter till staten.
Men vi behöver förstås inte ha detta samhällssystem utan kan byta, men det är knappast vad folket vill. Man brukar beskriva att det vanligtvis finns tre beskattningsmodeller i västvärlden. Generell välfärd, korporativa modeller och rent liberala skattesystem.
Mycket förenklat så kan det skilja 10 procentenheter i skattekvot mellan varje systemen det vill säga generell välfärd har en skattekvot på runt 50 procent, korporativa 40 procent och liberala 30 procent eller lägre. På grund av en total dominans av den internationella kapitalismen så pressas skattekvoten ner i alla dessa system. OBS, nationalekonomi är inte absolut vetenskap utan politisk ekonomi. Det kan diffa några procentenheter, men det går inte att göra som i Sverige minska skattekvoten med 7 procentenheter och tro att välfärdssystemet kan bibehållas.
Det är ingen slump att vi friskskriver sjuka, vårdplatserna är få och arbetslöshetsförsäkringen usel!
Visst kostar invandring, men de stora pengarna är förändringen av skattekvoten och gynnandet av de redan rika. Det är byte av samhällsmodell. När vi sedan låter den svarta ekonomin växa sig in i samhällskroppen så kommer samhällsförändringarna bli betydande.
Det är nästintill ofattbart att vi inte har mer av debatt när vi lämnar den generella välfärdsmodellen och tilltron till varandra och samhället. Välfärd som inte finansieras kan inte konsumeras.
I Sverige finns föräldraförsäkring, subventionerad förskola och kommunal hemtjänst betald med skatt. Varför diskuteras inte de enorma bristerna i andra länder där sysselsättningsgraden bland kvinnor är så mycket lägre då det inte finns någon valfrihet. Det är kvinnor som där ”väljer” att sköta barn och gamla. Visst kan vi ha det så, men vill vi det och varför debatteras inte detta? Ska vi ha privata försäkringar för dem som har råd och är det slut med kraven på jämställdhet?
Hur kan sänkta skatter och privatiseringar få beskrivas som valfrihet då det gynnar dem som redan har det bäst?
Hur kan vi välja att inte se, förstå eller engagera oss i det som är livsavgörande?
Varför är det inte tydligare och mer debatt om det som är viktigt på riktigt?
K-G Wanngård