Det är ingen slump eller är ödesbestämt att pensionen ska vara låg, arbetslösheten hög eller att friskskriva svårt sjuka. Det är politik och i en demokrati är det folkflertalet som bestämmer. Väljer vi att begränsa skattekvoten, gynna kapitalmarknaden och sänka skatter för dem som har mest så kommer det att saknas för annat som vi kan tycka ska ingå i en generell välfärd.
Välfärd som ska konsumeras måste finansieras och om detta inte sker via skatteomfördelning så blir det för den enskilde att betala själv, alternativt avstå. Varför vi väljer denna samhällsmodell kan tyckas märklig då historien och världen är full av usla exempel, men svaret är makten över tanken. Trots att inkomster är enormt orättfärdigt fördelade så ger vi upp alltmer av omfördelning via skatt.
Utan arbetarklassens vrede – ingen samhällsförändring. Ett påstående med stor sanning och stora resurser satsas för att få väljarnas stöd. När arbetarrörelsen var de som drev samhällsförändringarna så fanns en vrede över klassamhällets orättvisor och kravet om allas lika rätt var i fokus. Samhället förändrades och enorma möjligheter skapades till gagn för folkflertalet. Det är nu hundra år sedan kvinnor fick rösträtt, det förändrade Sverige ifrån ett fattigt och orättfärdigt land till ledande välfärdssamhälle. Kvinnors och arbetarklassens utsatthet drev under lång tid utvecklingen, där välfärden nu skulle gälla alla.
Klass, marknad och pengar är åter styrande på ett förlamande sätt!
Inget är givet eller statiskt och sedan lång tid har samhällsutvecklingen åter svängt till de besuttnas fördel. En internationell kapitalism styr nu världen och marknaden dominerar allt fler områden. Valfrihet och rättvisa är nu något helt annat än det var för 30 år sedan. Få äger alltmer och har enorma förmögenheter. Världens 62 mest förmögna personer äger nu tillsammans lika mycket som hälften av världens befolkning.
Men det är inte här den politiska debatten finns utan den är om invandring och trygghet. Inte heller klimatet är någon het fråga. Inget land klarar det de bundit sig till i Parisavtalets löfte om att hålla temperaturen under en och en halv grad. Prognosen är i stället över tre graders global temperaturökning 2100. Det är den rika världen och de allra rikaste som påverkar klimatet mest negativt. Drabbas görs som alltid de fattigaste.
Läget är oerhört allvarligt, men vi förmår inte lyfta debatten att handla om det den måste handla om – klimat och rättvisa. Det handlar om vår framtid och heder, men vi tycks inte förmå.
Vi är de tusende, vi har demokratin och fackföreningarna som medel för att skapa ett hyggligt samhälle, men i stället så låter vi oss styra åt det alltmer destruktiva. Ärligt, inte mycket till klass i den arbetarklass som låter sig användas för avveckling av demokrati, rättvisa och framtid.
K-G Wanngård
Rösten 